Thoralf Alfsson

Nedanstående text har jag fått av en läsare på bloggen som vill vara anonym!

I Mona Sahlins motsägelsefulla värld är Sverige som nation inte mycket värd. Vi minns särskilt hennes ord i en intervju med tidningen Euroturk i mars 2002: ”Jag tror att det är lite det som gör oss svenskar avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Sahlins nedvärderande okunnighet om sin egen kultur kommer således inte bara till uttryck när det gäller samhällsvetenskapens definition på vad demokrati är, utan även när det gäller svensk och västerländsk kulturhistoria. Mot den bakgrunden, eller snarare avgrunden, är det inte särskilt förvånande att hon länge, antingen bagatelliserat eller hindrat, en öppen debatt om vår tids stora ödesfråga, nämligen de senaste 30 årens massinvandring till Sverige. Denna massinvandring kan aldrig jämföras med tidigare arbetskraftsinvandringar i vår historia.  Mona Sahlin har tyvärr haft god draghjälp av en samlad journalistkår, som inte förstått att deras uppdrag är att beskriva verkligheten. Istället har journalisterna, med få undantag, ägnat sig åt att propagera för Mona Sahlins verklighet och med frenesi försökt uppfostra folket att tro på den.

Sverigedemokraterna är nu det enda partiet som vägrar att acceptera en sådan ohederlig, politisk propaganda. Vi vill i sann demokratisk anda lyfta fram sanningen om dessa svåra frågor, inte dölja den eller ljuga om den, som våra politiska motståndare ideligen gör. Svenska folket måste få en rimlig chans att säga sin mening om detta i höstens val.

Att massinvandringen redan nu innebär stora uppoffringar och inskränkningar visar sig med önskvärd tydlighet inom bland annat sjukvården där problemen bara växer och växer i takt med att allt fler människor från Afrika och Mellanöstern beviljas uppehållstillstånd av ekonomiska skäl. Riktiga flyktingar har vi inget emot. Men denna typ av massinvandring är ytterst kostsam i alla sina led. Gigantiska summor överförs från oss svenskar till att försörja arbetslösa invandrare. Vi betalar deras mat, kläder och husrum, sjukvård, resor, skolor, hemspråksundervisning och tolkservice, för att bara ta några exempel. Invandringen belastar även starkt brandkår, polis, domstolsväsen och fängelser. 

Sverigedemokraterna kan inte stillatigande se hur samtliga riksdagspartier väljer att tiga om detta. Vi anser att Sverige skall ha en flyktingpolitik i enlighet med FN:s rekommendationer. Men vi motsätter oss starkt den nuvarande massinvandringen av människor som saknar identitetshandlingar och tar sig in i landet på olagliga vägar. Detta urholkar både asylrätten, välfärdssystemen och de sekulära värden som Sverige byggt upp under sin historia.

Våren 2010 är läget ungefär följande: Migrationsverket kan meddela att 8.122 personer sökt asyl här under det första kvartalet. Det är en ökning med 52% i jämförelse med samma period förra året. Vilka signaler skickar detta till de ligor som gör grova pengar på människosmuggling? Av alla somalier som lyckats ta sig till industrialiserade länder tar det lilla Sverige emot 26,1 procent trots att vår befolkning endast utgör 0,7 procent av OECD:s befolkning (UNHCR: Asylum Levels and Trends in Industrial Countries 2009).

Den invandringspolitik som hittills bedrivits av regering och riksdag under de senaste 40 åren har ingen motsvarighet någon annan stans. Sverige har tagit emot fler invandrare per capita (alltså per tusen invånare) än något annat land och en kursändring är inte i sikte. Tvärtom pläderar många makthavare för en ökning av invandringen. Centerpartiets ledare, Maud Olofsson, tyckte att det var lagom med 100 000 om året! Det motsvarar mer än tre städer av Landskronas storlek!

Under de senaste åren har antalet permanenta uppehållstillstånd (PUT) legat kring ca 80.000 om året. Och i år väntas antalet slå rekord i alla avseenden. Här bör det noteras att endast högst 7% av dessa är flyktingar enligt Genevekonventionen. (Enligt FNs beräkningar är flyktingarna ännu färre, ca 5% - resten ca 95% kallas ”ekonomiska migranter”).

Resultatet av denna invandringspolitik blir förödande eftersom vi tvingas dela med oss av den välfärd vi skapat på bekostnad av viktig samhällsservice. Vi tvingas t.o.m. stå ut med sänkta pensioner, vilket framför allt drabbar fattigpensionärerna hårt. Här finns ett första allvarligt varningstecken om vad som komma skall. Sverige orkar inte med att vara en socialbyrå för hela världen.

När en invandrare beviljas ”permanent uppehållstillstånd” (PUT) är det som att vinna högsta vinsten på Lotto, ty då får vederbörande samma rättigheter som ursprungsbefolkningen, i vissa fall t.o.m. större. Detta kommer som ett brev på posten utan att invandraren behövt röra ett finger för att bidra till välfärdsystemets kostnader. Våra politiker tycks ha glömt bort att välfärdssystemet bygger på att alla bidrar till det efter förmåga. Det tål inte att stora grupper åderlåter det år ut och år in utan att bidra till det. Den som funderar över detta förstår att välfärdssamhället inom kort står inför sitt sammanbrott. Socialbidragsstatistiken talar sitt tydliga språk om den misslyckade integrationen. Av dem som levt på socialbidrag i mer än fem år är 60 procent invandrare – vilka utgör 14 procent av befolkningen. Överrepresentationen är således massiv!

Sverige brukar framställas som ”ett rikt land”, ett av världens rikaste. Men OECD-statistiken visar att Sverige inte alls är så rikt som det ofta sägs. Från att ha legat på fjärde plats 1970, hade vi halkat ner på åttonde plats 1989 och år 2000 till plats nummer 17. Enligt CIA (Central Intelligence Agency), som sammanställer olika länders bruttonationalprodukter (BNP) per capita ligger vi valåret 2010 på 28:e plats. Denna ekonomiska nedgång har naturligtvis sina orsaker, som vanligt folk talar om vid frukostbordet men som mångkulturalisterna helst talar tyst om.

Sverigedemokraterna anser att den, i det närmaste, tvångsmässiga godhet som utövas i vårt land är till oerhört stor skada för landet. Den sker dessutom på odemokratiskt sätt över huvudet på majoritetsbefolkningen, d.v.s. de etniska svenskarna. Svenska folket har hittills inte fått ta ställning till dessa grundläggande framtidsfrågor i ett val. Redan i april 1994 skrev en handläggare på dåvarande Invandrarverket följande ord på DN Debatt: ”En liten exklusiv minoritet, den självutnämnda moraliska eliten anförd av dominanta journalister/kulturpersonligheter och med politiker i strypkoppel, har drivit fram en flykting/invandrarpolitik som går stick in stäv med svenska folkets vilja”.  Så sant – så sant! Men sanningen är tyvärr originell i Sverige. Så strypkopplet är mer åtdraget än någonsin.

Vi i Sverigedemokraterna anser att dessa politiker har svikit sitt land och sitt folk och den fundamentala uppgiften att företräda sina väljare. Istället har de skapat ett klimat där alla försöker överbjuda varandra i godhet, fast med andras pengar. I propagandan gömmer de sig bakom ord som ”humanitet”, ”likaberättigande”, ”ansvar”, ”solidaritet”, ”allas lika värde”, ”gör inte skillnad på folk och folk”, ”generositet” o.s.v. Dessa ord har virvlat genom etern och lagt sig som ett våtvärmande omslag kring all saklig debatt. Vi som är kritiker har följaktligen generellt stämplats som ”främlingsfientliga”, ”rasister”, ”islamofober” och liknande tillmälen. Det spelar ingen roll vad vi säger eller skriver. Våra röster har automatiskt uteslutits från alla diskussioner och debatter. Vi har drabbats hårt av detta debattklimat där uteslutning, hån, hot, våld och politiska ”kartellbildningar” är legio. Att riktiga flyktingar skall kunna få en fristad här är självklart. Vi sverigedemokrater är ingalunda främlingsfientliga, men vi kräver vår demokratiska rätt att få tala sanning om tillståndet i landet på grund av den oansvariga invandringspolitiken. Vi tål inte skygglappar och lögner längre! 

En levande demokrati förutsätter ett samhälle där människorna känner att de äger en tillhörighet med vilken de är lojala. De måste ha band av överenskomna förpliktelser mot varandra, som motiverar dem att rösta och känna respekt för den demokratiska processen och dela den med andra. De måste i någon mån känna sig delaktiga i det som sker i samhället. Om detta inte är fallet då förtvinar demokratin, respekten för lagarna minskar, och samhället tenderar att på sikt delas upp i fraktioner, vilka står i motsatsställning till varandra.

Det är en absurd tanke, sedd i historiskt perspektiv, att Sverige i en kanske snar framtid skulle tolerera att tusenåriga, religiösa föreställningar överordnas den moderna, sekulära lagen. Men den utveckling som är att vänta bortom alla vackra fraser om mångkultur är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen. Detta samhälle kommer att drabbas av ghettobildningar och befolkningsgrupper vilka lever isolerade från varandra. Något välfärdssamhälle av det slag vi har idag blir en omöjlighet i ett sådant Sverige, eftersom alla bara blir lojala mot sina egna ”klaner”.

Mångkultur, har så vitt vi vet, aldrig fungerat i sinnevärlden, endast i önskedrömmen. I stort sett alla länder där kulturer försöker leva sida vid sida har tillkommit med tvång eller våld. I stort sett alla konflikter i världen de senaste 60 åren har mångkultur som orsak. Formliga dödskulturer har växt fram i mångkulturalismens spår, klansamhällen där alla slåss mot alla. ”Det blott och bart mångkulturella är det som skulle kunna strykas ur världskulturen utan det ringaste förlust”, skriver Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria (Salt1/1999).

En målande illustration till detta resonemang utspann sig när den världsberömde sitar-spelaren Ravi Shankar belönades med Polarpriset 1998 och högtidstalet på gängse svenskt manér aningslöst karaktäriserade hans musik som ”världsmusik”. Shankar invände då irriterat att han inte spelar världsmusik utan klassisk indisk musik! Så talar en man som är stolt över sin kultur, till skillnad från den journalist i en mellansvensk tidning som skrev att svenska folkdräkter var ”färgglad fascism”.

Mona Sahlin har vid upprepade tillfällen kallat svenska folket ”enfaldigt”, i motsats till de utlänningar som hjälpts in hit, vilka hon anser representera ”mångfalden”. Strax efter den 11 september 2001 klädde hon sig i slöja tillsammans med Lena Hjelm-Wallén i lojalitet med muslimerna. Det är som om svenska nazister skulle klä sig i lederhosen efter Kristallnatten. Tänk er Sahlin som statsminister, en okunnig, omedveten och aningslös statsminister som sviker sitt folk.

Det tycks vara ett tidens tecken att nedvärdera den svenska kulturen och den svenska tillhörigheten i den ”nya sköna värld” som Sahlin och hennes supporters är så ivriga förespråkare för. Vi sverigedemokrater är deras raka motsats. Vi anser att kultur, först och främst, är något som skapar nationell tillhörighet och solidaritet hos en befolkning. Kulturen fungerar som ett sammanhållande socialt och politiskt kitt i varje land och för varje folk. Och kultur skapas alltid av människor under specifika geografiska omständigheter.  Det är en gammal sanning att ju mer globala vi blir desto mer betydelsefull blir den egna lokala kulturen. Man kan inte ha respekt för andra kulturer om man inte har respekt för sin egen. Så enkelt är det!

Utan att hemfalla åt kulturell chauvinism kan vi utan vidare påstå att Sverige kan se tillbaka på en lång kulturhistoria, som bevarat och utvecklat samhället med fina traditioner och demokratiska värderingar som grund. Den urgamla svensk-finska bondefriheten är, jämte den norska och den schweiziska, unik i världen. Svensk kultur är vårt ansikte utåt mot världen runt omkring oss. Svensk forskning har sedan 1700-talet hävdat sig väl i internationella sammanhang. Den rymmer bland annat tekniska uppfinningar och medicinska produkter som används dagligen över hela världen. Svensk filmkonst och design ligger också på topp i världen. Och svensk musik är en världsindustri. Svensk skönlitteratur, barnlitteratur och deckare har översatts till nästan alla stora språk (även små!). Svenska museer har gott rykte överallt. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det skall vi vara stolta över!

Det är endast under fria och öppna omständigheter som människors nyfikenhet och kreativitet kan komma till uttryck och ge goda resultat. Bara den som, i likhet med Mona Sahlin, lever i ett kulturellt vakuum, kan ha undgått att notera detta. Hon är tyvärr inte ensam, även Fredrik Reinfeldt, påstod vid ett möte med syrianer i Södertälje att vår kultur var barbarisk i jämförelse med syrianernas. Man tar sig för pannan! 

Undersökningar vid SIFO på 1980 och 90-talen visar att högst 9% av befolkningen gav sitt stöd till massinvandringspolitiken. SIFO kallade detta för ”En tickande bomb”. Över 90% av befolkningen var alltså emot att Sverige skulle förvandlas till en mångkulturell stat! Och en stor del av dem som röstade för var dessutom invandrare själva. Istället för saklig information har svenska folket varit utsatt för en systematisk desinformation vilken saknar motstycke. Eftersom media länge fungerat som en ohederlig doakör för det politiskt korrekta tycks de flesta väljarna fortfarande sväva i okunnighet om vad den svenska makteliten och de svenska myndigheterna sysslar med. Folk i allmänhet har t. ex.  ingen aning om att Sverige i accelererande takt delar ut permanenta uppehållstillstånd istället för tillfälliga. De flesta svenskar tycks fortfarande leva i tron att vi bara hjälper människor på flykt och som behöver tillfälligt skydd. Men i själva verket sker en målmedveten uppbyggnad av ett mångkulturellt samhälle över huvudet på det svenska folket. Hur skall detta sluta?

Detta är den största omvandlingen av Sverige som någonsin gjorts i historien. Ändå har pressen antingen förringat omfattningen eller tigit om den. Därmed har journalistkåren förbrukat det mesta av sitt förtroendekapital.

Invandringens ekonomiska effekter har aldrig blivit föremål för någon egentlig studie. Alla försök som gjorts i den vägen har stämplats som en form av illvilja som gränsar till rasism och svårartad egoism. Svenskt medborgarskap har dessutom erhållits utan krav på svenska språkkunskaper, kulturella kunskaper eller ens självförsörjning. Politiken har utmynnat i att svenskarna tvingats bekosta sin egen kolonisering och ta ekonomiskt ansvar för alla invandrare så länge de själva väljer att leva i Sverige. Från och med 1989 tvingas den svenska befolkningen dessutom betala för att utländska trossamfund ska kunna utvecklas i Sverige. Svenskar förväntas sålunda lydigt tillmötesgå andra folks religiösa intressen och önskemål, även när de står i motsättning till våra egna.

Från ytterst generösa nivåer kring 35-40.000 permanenta uppehållsstillstånd per år har denna siffra stigit till närmare 80.000 om året, eller mer – och den fortsätter att stiga. Man talar om ”katastrof” när ett stort företag flyttar utomlands och några tusen arbetstillfällen hotas. Men när vi förlorade 500.000 arbetstillfällen på 1990-talet och samtidigt släppte in 500.000 arbetslösa invandrare då var det tyst. Och de som protesterade på den tiden blev per automatik kallade främlingsfientliga, vilka skulle ”kriminaliseras och jagas” för sina åsikters skull. Vari ligger logiken?

Massinvandringen har skett utan koppling till arbetsmarknadens behov. När arbetslösheten växer ökar talet om medveten diskriminering av invandrare. Samtidigt hamnar dessa människor i ett nedbrytande samhällsberoende, marginalisering och gettoisering. Trots de svåra problem som redan finns fortsätter alltså invandringen i oförminskad, och ökad, takt.

Det är ett vågspel utan all jämförelse att utan tanke på historien förändra ett sådant samhälle i mångkulturell riktning.

De flesta mångkulturella samhällen har skapats med tvång antingen av muslimska erövrare eller av euroepiska kolonialmakter. Följden har blivit svåra etniska problem med religiösa eller rasistiska förtecken. Praktiskt taget alla svårartade konflikter de senaste 60 åren beror på sådana etniska problem. Trots intensiv forskning är etniska konflikter fortfarande omöjliga att komma tillrätta med, både i diktaturer och i demokratiska länder. Diktaturer kan visserligen hålla etniska konflikter nere temporärt med våld, men förr eller senare blossar de upp med ökad intensitet. Den påtvingade mångetnicitet som nu med social ingenjörskonst tvingas på oss i Sverige har således inga förutsättningar att lyckas bättre än på andra platser i världen. Det vore verkligen hybris att tro något sådant – det vore verkligen enfaldigt i ordets rätta bemärkelse. Etniska motsättningar har ju redan blossat upp i Sverige. Ungdomsvåld mellan olika etniska grupperingar är vanliga. Gruppvåldet mot svenska kvinnor är en kulturellt betingad, etnisk maktdemonstration av rasistisk karaktär.

Allt talar för Sverige som en kommande krutdurk. Skilda religiösa, filosofiska, etiska och moraliska doktriner hos de olika etniska grupperna leder till konfliktladdade relationer. Hur ska statens roll definieras i ett sådant samhälle? Vilka medborgare ska skyddas?  Statens hela trovärdighet beror av att medborgarna uppfattar den som neutral. Men detta är i praktiken omöjligt i en gammal nationalstat som Sverige. Därför kommer det påtvingade, multikulturella samhället att bli grogrund för ständiga missnöjesyttringar från grupper som anser sig vara diskriminerade eller förfördelade på olika sätt. Vad blir då statens roll? Att gå in med tvångsåtgärder och våld för att tillgodose varje grupps eller individs rättigheter? Från fredssamhälle till ett mångkulturellt konfliktsamhälle – det är den utveckling som är på god väg! Detta är de svenska politikernas och journalisternas bidrag till historien, och vid historiens skampåle kommer de också att kedjas!

Begrepp som ”främlingsfientlig” och ”rasist” har nu missbrukats och banaliserats av journalisterna så länge att de nästan förlorat hela sin innebörd.

Av rent praktiska skäl kunde man tycka att det vore enklare att människor med utländsk bakgrund som kommer hit lärde sig det svenska språket och de kulturmönster som etablerats här under lång tid – än att de svenskar som är födda här ska lära känna invandrarnas alla ca 140 olika kulturer. Men, och häpnaden vet här knappast någon gräns, anser propositionen 1997/98: 16, att den svenska kulturen och historien inte längre skall vara grund för integrationsprocessen. Man anser att svenska folket inte längre har någon gemensam historia. Frågan är då om vi har någon gemensam framtid?

Det ”mångkulturella samhället” har aldrig varit föremål för några demokratiska val. Uppenbart har man varit rädd för en reaktion om svenskarna får veta sanningen. Konsensus råder officiellt mellan riksdagspartierna även om många riksdagsledamöter säkert svär så att det osar mellan skål och vägg. Men intellektuell hederlighet och civilkurage är en svår bristvara. Kulturblandningen har fått en glättig, tv-mässig image och skildras som spännande och positiva kulturmöten och kulturblandningar. Men de som endast håller fram den bilden talar mot bättre vetande. Kultur är något helt annat. Kultur utvecklas under lång tid, på en bestämd plats under särskilda geografiska omständigheter. Det är ju just detta som gör kulturmöten så spännande när de får utvecklas i frihet utan hjälp från socialistiska ingenjörer som driver igenom sina nedbrytande, politiska beslut över folkets huvuden.

Sveriges framtid hör ihop med dess historia. Begreppet världskultur som lanserats i Sverige är att förringa både den svenska och invandrarnas kulturer. Det är i själva verket en form av inverterad europeisk chauvinism. En kultur kan man inte välja att tillhöra – man tillhör den. Men riksdagsledamöterna tror uppenbarligen att man kan välja kultur på samma sätt som man väljer ett par skor. Har de inte hört talas om den s.k. proletära Kulturrevolutionen i Kina (1966-76) som innebar en av de största kulturkatastroferna i mänsklighetens historia?

Sverige förtjänar hederliga politiker, som inte är rädda för att öppet debattera de oerhörda problem som utvecklingen av ett mångkulturellt samhälle orsakat. Fega politiker som ljuger och som inte tar sitt ansvar måste ställas till svars. Detta skulle i hög grad vitalisera demokratin i landet och leda till den förändring som många svenskar innerst inne längtar efter, men som många inte vågar tala öppet om.

Vi sverigedemokrater är fullt medvetna om att alla riksdagspartier under valrörelsen 2010 kommer att göra allt för att vi inte vi skall få representation i Riksdagen. I Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet påstår man ständigt att vi har vår grund i nazismen och att vi är ”nazianstrukna”. Detta kommer från två tidningar som när Hitler stod på sin höjdpunkt, och som bäst höll på med förintelsen, var starkt pronazistiska ända till krigsslutet. Tidningen Expressen startade ju faktiskt som en liberal motvikt till det nazistiska Aftonbladet. Senare har Aftonbladet ändrat kurs och omväxlande hyllat andra vidriga diktaturer såsom Stalins, Maos, Pol Pots och Komeinis. Inte undra på att deras kulturjournalister var bland de 500 som motsatte sig att kommunismens brott mot mänskligheten skulle bli föremål för en grundlig genomlysning och offentlig diskussion, precis som nazismens blivit! Och vi är helt övertygade om att de även skulle motsätta sig en ordentlig genomlysning av Islams brott mot mänskligheten. Och som hittills främst drabbat människor i de muslimska länderna.

I en TV-intervju våren 2010 upprepade Mona Sahlin återigen, med tanke på det stundande riksdagsvalet, att Sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti. Det är ett märkligt påstående särskilt med tanke på att hon nu ingått valsamverkan med Vänsterpartiet, vars företrädare fortfarande har kommunismen som ideal. Kommunismen som visat sig vara den mest odemokratiska våldsideologi som världen någonsin skådat. Och hon flirtar nu öppet även med en annan totalitär våldsideologi, som gömmer sig bakom en religiös fasad, nämligen Islamismen.

Kom ihåg att valet 2010 kanske är sista gången som du får en chans att göra din röst hörd om du vill förändra Sverige i den riktning som alla opinionsundersökningar har visat.

Våra politiska motståndare på vänsterkanten kommer att störa våra valmöten med våld. Och de kommer att stjäla våra valsedlar i vallokalerna. Men glöm då inte att ta en blank valsedel och skriv in Sverigedemokraterna på den. Var noga med att stava vårt namn rätt annars blir din valsedel ogiltigförklarad. Och kom ihåg att ingen har rätt att få reda på vilket parti du röstat på – valhemligheten gäller!

Men vi är förstås glada om du talar om för så många som möjligt att du tänker rösta på oss. Vi måste ge de mångkulturella fascisterna en rejäl match vid detta val.