Thoralf Alfsson

Jag började min resa till Indien en fredag från Köpenhamn. Just då jobbade jag i ett projekt för en dansk leverantör och tillbringade större delen av 2004 i Köpenhamn. Jag jobbade tillsammans med ett gäng som programmerade Arla:s nya mjölkpulverfabrik i Vimmerby som startades upp under 2005. Vi var ett internationellt gäng om ca 25 personer från Sverige, Danmark, Tyskland, England, Venezuela och Indien.

Jag fick göra ett uppehåll i detta projekt för att kunna åka till Indien. Resan startade som sagt från Köpenhamn och gick via Frankfurt och sedan till Bombay, där jag fick tillbringa 5 timmar av natten på flygplatsen.
Där såg jag faktiskt den största råtta jag någonsin sett vid bagagebanden när den kryssade fram bland benen på de resande. På morgonen fortsatte jag med morgonflyget till Vishakapatnam (Vizag) vid Indiens östkust, dit jag kom på lördag förmiddag.
Staden skall vara en miljonstad enligt personalen på hotellet. Taxiresan till hotellet var bara den en enorm upplevelse och synintrycken och ljudnivån var alarmerande. Min första reflektion var, Herregud vad människor! Så mycket människor men ändå inte så mycket bilar, utan cyklar, kärror och inte minst heliga kor på vägen 

För några månader sedan lanserade den indiska biltillverkaren TATA en lågprisbil för 17 000 kronor som skall ha en bensinförbrukning på 0,4 liter/mil. Betänk att Indien har ca 1 miljard innevånare och om 10 procent vill ha en bil innebär det att 100 miljoner indier skaffar bil och då kan nog var en förstå vad som kommer att hända med miljön.
Eller vad som kommer hända med bensinpriset när efterfrågan på olja ökar.
Läs artikel från Dagens Industri.

Mitt hotell Taj Residency, var helt ok med aircondition, även om den var lite för högljudd.

Utsikt från mitt hotellfönster.                                                            

Försöker sova lite eftersom det inte blev någon sömn på flygplatsen i Bombay men jag är lite för uppskruvad så det går inte. Jag tar en promenad på beachen eller stranden istället, några solstolar finns inte så långt ögat kan nå..

Funderar lite på vad i sjutton jag gett mig in på genom att åka iväg till världens ände ensam.

Skickar sms till mina barn att allt är ok och att jag är framme.

Jag kan inte förstå varför det är så lite människor på stranden.

Det är soldis men väldigt varmt, enligt hotellpersonalen drygt 30 grader varmt.

Lite längre bort längs strandpromenaden får jag se hur många löser sina "toalettbesök".

Efter en avsyning av klipporna på stranden förstår jag att han inte är ensam om sina besök på platsen. Spolningen sker automatiskt vid varje högvatten. Från staden kommer med jämna mellanrum små bäckar ner till havet och efter en stund förstår jag att det är allt annat än dagvatten som rinner ut i havet.

Men barnen tycks inte bry sig om detta utan badar alldeles utanför en sådan lite bäck. Jag har nu bestämt mig för att jag inte tänker bada i havet även om det är mer än 30 grader varmt, det blir ett dopp i poolen istället.

Man kan utan större ansträngning förstå att Indien står inför enorma miljöproblem redan idag och hur skall det inte bli i framtiden när levnadsstandarden ökar hos befolkningen.

Framåt kvällen äter jag en mycket bra 3-rätters middag på hotellet, som jag sköljer ner med ett indiskt öl av märket Kingfisher som smakar riktigt bra.

Innan jag går och lägger mig går jag ner till stranden en stund för nu har det börjat bli ganska mycket folk på stranden.

Många kvinnor badar med kläderna på.

Jag somnar in redan vid 19:30 men så har jag också varit vaken i ca 40 timmar utan sömn.

Vaknar på söndagen relativt utvilad och äter sedan en spännande indisk frukostbuffé. Tar sedan en liten promenad innan jag lägger mig vid poolen ett par timmar. Klockan 14:00 skall jag hämtas av en chaufför från JK-Paper. Pappersbruket ligger ca 200 km från Vishakapatnam, chauffören berättar på knagglig engelska att det kommer ta ca 5 timmar att köra och då förstår jag att väggen troligtvis är allt annat än bra.

De första ca 30 km består dock av något som kan liknas vid motorväg om man bortser ifrån kor på väggen och bilister som kör på fel sida bitvis p.g.a. att det saknas avfarter på vissa ställen. Min chaufför tar det relativt lugnt med landrovern så jag behöver inte vara livrädd men jag skulle dock haft användning för hörselskydd då min chaufför tutar minst 2-3 ggr i minuten och det gäller alla andra bilister också, vilket herrans tutande. Sedan vi svängt av från motorvägen och börjat köra inåt landet blir det lite lugnare i trafiken.


Bilden tagen från baksätet i landrovern någonstans på väggen till Jaykaypur.

Någonstans på vägen mellan Vishakapatnam och Jaykaypur.

Landskapet är vackert och grönt och frodigt med höga gröna kullar/berg. Vattendrag kommer med jämna mellanrum och risfälten avlöser varandra.

Vi passerade många järnvägsövergångar och här är en av dem. Bommarna styrdes inte automatiskt utan vid varje övergång bodde det någon som sköte dessa dygnet runt. På denna bild finns ett hus i bakgrunden där bommarna sköttes från.

Vägen blev allt sämre ju längre vi kom från kusten och Vishakapatnam. När vi passerade gränsen till delstaten Orissa och kom in i distriktet Rayagada blev vägen ännu sämre. Nu var det stora hålor i väggen som vi fick kryssa förbi och det var ganska långt mellan varje mötande fordon. Nu var hastigheten nere i ca 30-40 km/h.

Delstaten Orissa kallas för Indiens bakgård p.g.a. att den är mycket fattig och lågt industrialiserad. Den har ca 35 miljoner innevånare, när vi körde igenom staden Rayagada så var det ett folkvimmel utan dess like och som var betydligt mycket värre än Hultsfred marknad vid fint väder.

Det absolut märkligaste under resan var att man längs nästan hela vägen var ifärd med att handgräva i dike där några färgade kablar las ner. Trots att jag kunde se en del traktorgrävare stående längs vägen såg det ändå ut som att allt grävdes för hand av både kvinnor och män. När jag senare frågade om vad som las ner i marken fick jag svaret BREDBANDSKABLAR. Det fanns knappt elektricitet men ändå läggs ett bredbandsnät, det känns lite märkligt men jag kan förstå vad det går ut på. Att man handgräver dessa kabeldiken och inte använde maskiner berodde på att man helt enkelt ville ge så många människor som möjligt en arbetsinkomst. Ett socialbidrag mot en arbetsinsats.

Vid ca 19:30 på söndagskvällen kom vi  fram till Jaykaypur, då hade redan mörkret lagt sig och det var svårt att bedöma omgivningarna då belysningsstolpar inte var speciellt vanligt förekommande. Jag inkvarterades i pappersbrukets gästhus som inte hade någon högre standard men en TV fanns på rummet med några engelsk språkiga kanaler.

Klockan 21:00 serverades middag och då träffade jag en amerikan vid namn Geoffrey Williams från Jacksonville i Florida som också både i gästhuset. Skönt att ha någon att prata med en stund på kvällen som kunde berätta lite om pappersbruket.

Fortsättning följer i morgon med lite om pappersbruket.